mathilda

"kan inte du skriva lite mer om utseendehetsen, det här fokuset på att vara smal, snygg, ha stora läppar, fina ögon osv osv osv? Du skriver alltid så fint & peppande om det, att personligheten spelar störst roll... Behöver bli lite uppmuntrad, känner mig som ett fetto hela tiden nämligen..:(( borde egentligen inte läsa bloggar där alla skriver om sina perfekta liv & ser så snygga ut hela tiden.. hej komplex"

fick den här kommentaren här om dan och höll på att avlida av skam. dels för att jag vet att jag aldrig skriver om "viktiga" saker här och dels för att jag ju faktiskt är en del av den här bisarra bloggvärlden som utlöser den här ångesten hos så många tjejer. och såhär är det. i verkligheten skulle jag kunna prata om ett ämne som till exempel detta hur länge som helst, men av nån anledning känns det så enormt mycket svårare att skriva om det här, vet egentligen inte varför. jag har väl som man säger aldrig varit någon talare. kanske är det för att jag inte vill bygga upp några som helst förväntningar på mig själv genom den här bloggen, för jag är sämst på att hantera förväntningar, speciellt när de kommer från ett par tusen personer man inte ens vet namnet på - eller så är det för att kontrasten mellan resterande innehåll och dessa "viktiga" inlägg skulle bli så extremt stor, så stor att jag typ inte skulle kunna stå för det. den här bloggen är otroligt ytlig. och jag tycker om att hålla den ytlig, av många orsaker. men när jag får sånahär kommentarer inser jag att jag har fan inget val, ni börjar bli rätt många som kommer och läser och hur ofta har man egentligen chansen att nå ut till den här mängden människor? blir sjukt irriterad på mig själv, jag måste ju utnyttja det här, använda det på nåt sätt, åtminstone nån jävla gång emellanåt.
fy fan. skärpning för helvete.

men åter till frågan, när jag var i paris låg jag och julpan i parken en dag och pratade om just det som den här hjärtskärande kommentaren ovan handlar om minns jag, dvs dagens skönhetsideal. jag höll värsta utläggningen om den här sjuka pressen som är så goddamn skoningslös på unga tjejer idag, snubblade på orden av frustration när jag undrade hur fan det är meningen att man nånsin ska kunna föda döttrar till den här absurda världen. och jag har liksom fortfarande inget svar. hela den här utseendesfixeringen har ju spårat ur helt, den är bortom all kontroll. det enda man kan hoppas på är väl att det bara är nån typ av våg - en väldigt, väldigt befängd fas, som man kommer se tillbaka på om ett antal år och förundrat skaka på huvudet åt. men det kan ju mycket väl även bli tvärtom. drop in boobjobs på lunchrasten, sminklektioner i mellanstadiet, fan inget skulle typ förvåna mig längre.

however, när det kommer till fysiska komplex (mentala sådana är ju väldigt mycket jobbigare men det är inte dem vi pratar om nu) kan jag ju bara tala utifrån mig själv. alltså jag har verkligen haft hur mkt komplex som helst genom åren. värst var det i grundskolan för då hade jag det även lite jobbigt i plugget, var rätt utanför och så. det var egentligen inte alls särskilt länge sen som jag började släppa dem. till en viss del fick jag tvinga mig själv till det, typ medvetet tvinga bort dem när dom började spöka, men vad som funkade bäst var egentligen att tänka. liksom sätta sig och verkligen analysera hela grejen, varför mår jag så dåligt över något så otroligt löjligt och betydelselöst som hur min jävla näsa eller mina bröst ser ut egentligen? är det verkligen VÄRT DET att lägga så mkt tid och energi på att tänka på det? vill jag ligga på dödsbädden om 60 år och ba "jag slösade bort hela min ungdom på ångest över hur jag såg ut"? fan vi får sjukt lite tid här på jorden, ska man verkligen låta dagens uppfuckade samhälle vinna och finna sig i att gråta över en kropp som inte är "perfekt". perfekt förresten, vad är det? vem är perfekt? varför vill man ens va "perfekt"? ingen kommer nånsin älska dig för din yta ändå. och det är väl ändå det som är viktigt här i livet, kärlek. inte minst den kärleken som man ju, när allt kommer omkring, måste och ska känna till sig själv.

vet inte vem som är boven i dramat egentligen, visst finns media överallt och hetsar, och det är inte ont om inskränkta killar som tycker att tjejer ska ha d-kupa och ett bmi motsvarandes en 12årig pojkes (å andra sidan, vem fan vill ha nåt med dem att göra ändå?) men ska man dra det till sin spets är ju allt psykologiskt, det sitter helt i var och ens hjärna hur man ser skönhet. personligen kan jag med handen på hjärtat säga att för mig kan ingen med en ful personlighet ha ett attraktivt yttre. sekunden någon avslöjar ett motbjudande inre är det liksom kört, då finns inget vackert kvar i dragen som kanske nyss var så tilltalande och samma sak om man har en fin själ och bra karaktär, då sprider det sig ut och skiner igenom varenda liten por, och det kan ingen acne i världen eller vad det nu är man nojjar över ändra på. vad är det värt att bli beundrad på avstånd när man ändå inte kan upprätthålla fascinationen i mer än tio sekunder in i ett samtal? sorry för hippietalket här men snälla njut av livet, le o skratta, var skön i ditt skinn så kommer folk se det och det är fan så mycket mer tilldragande än ett par långa ben eller en platt mage. kanske är det en fråga om mognad. men jag tror liksom att alla människor som är värda att lära känna delar min uppfattning. gör man inte det så har man ändå inte gjort sig förtjänt av så mkt som en sekund av er tid tycker jag.

och just det. nästan viktigast av allt. vet du med dig att du har en vän eller en bf/gf som är jobbig om ditt utseende på något sätt över huvud taget, BRYT! bort med dem för fasen. människorna i ditt liv ska pusha dig uppåt, inte neråt. det är inget fel med att rensa bort skiten. livet är way för kort för att slösa tid på dumångest som ju faktiskt går att undvika.

som sagt, jag må inte vara den bästa att skriva om grejer som dessa men om jag lyckats få åtminstone en person att hajja min poäng, stanna upp och reflektera lite.
då är jag fan nöjd.

ut o njut av solen nu, massa luv till alla er gorgeous tjejer där ute.